Hajar drar fingret över kartan. Genom Afghanistan till Iran och vidare mot Turkiet. Det är rutten som inledde flykten som nu gjort att vi sitter och pratar med varandra i Uppsala. Hajar hade precis fått sin examen i psykologi från Kabuls universitet och av en slump börjat arbeta på en av huvudstadens största tv-kanaler Tolo TV.
Hon är 25 år och flydde till Sverige för två år sedan. Precis som många andra som kommit till Sverige de senaste åren har hon tidigare inte kunnat simma.
Hajar beskriver Afghanistan och pekar ut hemstaden Kabul på kartan. Det är ett bergrikt land med få sjöar och vattendrag. Det gränsar inte åt något väderstreck till havet.
–Att simma är inte rotat i vår kultur. Det är ingen stor grej att inte kunna där jag kommer ifrån. Jag har känt skräck inför vatten hela mitt liv. Jag trillade i ett vattendrag och höll på att drunkna när jag var liten. Sen den dagen har vatten betytt död för mig.
Svenska livräddningssällskapet ger varje år ut en rapport om simkunnigheten i Sverige. I rapporten som släpptes tidigare i vår slås det fast att 78 procent av nyanlända uppger att de inte är simkunniga.
Under 2015 avancerade talibanrörelsen i Afghanistan. Tidigare hade huvudstaden Kabul under många år räknats som relativt säker i förhållande till andra delar av landet. I december mottog anställda vid tv-kanaler ett meddelande som förklarade att de hade valet att lämna sina jobb och sluta med journalistik. Det andra alternativet som gavs var, döden.
–Jag var lycklig. Jag hade tagit examen och jag fick mer och mer jobb på TV, sen förändrades allt.
I januari 2016 attackerades Tolo TV i en serie bilbomber som dödade 15 personer och skadade ett trettiotal. Hajar Mohammadi hade precis lämnat arbetet och sneddade över en korsning en bit från TV-husets entré när den första explosionen inträffade.
– Det var som att hela jorden gick under sen blev det helt tyst. Jag trodde att jag var död när jag försökte orientera mig i dammet.
Hajar överlevde attacken men insåg att allt hade förändrats och att fly för livet var det enda valet som fanns kvar.
Vintern 2016 packar en grupp människor in sig i en buss i centrala Istanbul. Det är ett av de många smuggelnätverk som opererar ifrån Turkiet som sålt platserna på bussen och målet är kuststaden Izmir där människorna på bussen ska göra den livsfarliga båtresan över till Grekland. Hajar Mohammadi sitter på bussen.
– Alla pratade om hur många som dog på medelhavet. Det var en surrealistisk stämning, nästan helt hopplös. När vi närmade oss Izmir fick jag syn på havet när bussen kom runt en kurva.
Det vinterstormande medelhavet med skyhöga vågor som kastade sig mot stränderna fick Hajar att ta ett livsavgörande beslut.
– Jag bestämde mig för att inte sätta mig i båten. Jag kunde ju inte simma och förstod direkt att chansen att klara sig ur den resan var minimal. Eftersom vi redan hade betalat smugglarna för resan så skulle jag förlora alla mina pengar men jag brydde mig inte.
Många som kommit med samma buss till Izmir ville inte förlora sin kanske enda chans att ta sig över vattnet och klev ner i båtarna. Ljudet av båtmotorer som försvann över det mörka vattnet var det sista som Hajar hörde när hon vände om tillbaka mot Istanbul.
– Dagen efter fick jag höra att de flesta av båtarna som lämnade Izmir den kvällen förlist och gått under. Den dagen började jag gå mot Europa.
Vandringen mot Sverige skulle ta flera månader men i maj 2017 tittar hon ut genom ett lägenhetsfönster i Knivsta och ser något som ska bli början på hennes nya liv.
– Jag såg simhallen. Jag hade börjat läsa SFI ett par timmar i veckan men kände mig väldigt ensam. I Afghanistan kände jag mig som en stark person men nu hade jag börjat tvivla på mig själv. Jag insåg att vatten var den största fobin som jag hade i livet så jag bestämde mig för att det var det första jag skulle förändra. Jag hoppades att det skulle läka saker som jag upplevt under tiden på flykt.
