Firar 25 år

Mycket har hänt på 25 år för Stockholms internationella seriefestival. Det började som en liten fanzinemarknad, mest för de redan invigda – men har sedan växt till en fullspäckad helg av föreläsningar, internationella giganter och inhemska stjärnor på Kulturhuset Stadsteatern. Intresset för serier fortsätter växa.

Serier på skolschemat

Det ser man på ettorna från estetprogrammet med inriktning illustration och animation på Tumba gymnasium, som har ett bord på seriemarknaden på Kulturhuset. Flera av dem är serieentusiaster. Bland favoriterna finns Marvel och japansk manga.

– Om vi läser mycket serier? Vi är estetare. Vad tror du vi gör på fritiden? säger Filippos Kokkalis och skrattar.

Estetarna är dock inte på seriefestivalen i första hand som besökare, utan för att de gemensamt har skapat en serieantologi. De har haft större delen av terminen på sig för att planera, skissa och rita – men det blev ändå stressigt mot slutet.

– Det är svårt när man inte vet hur processen ska gå till, samtidigt som vår lärare sa att varje val man gör spelar roll för slutresultatet, berättar Emma Westman.

– Det blev en del vakna nätter när deadline närmade sig, fyller Nike Åkerström i.

”Mycket emohumor”

Antologin går att köpa vid deras monter och pengarna går till klasskassan. För de flesta var det något nytt att testa på att rita och berätta i serieformat. Klassen är överens om att det var lärorikt. Några klagar över att inte helt och hållet ha hunnit färdigt. Trots det tycker sig Läget märka av en viss stolthet när eleverna visar upp sitt färdiga alster.

– Det har varit jätteroligt. Jag har ändå gjort lite serier sen innan, men det är jättekul att få se dem i tryck, säger Ivar.

– Det är nog allas första fösta gång att bli publicerade, påpekar Filippos.

Alla elever har fått sätta sin personliga prägel på antologin. Vissa har ritat för hand och andra har jobbat digitalt med sina respektive berättelser.

– Generellt är det ganska många serier med mörk stämning och det är mycket emohumor. Allas serier speglar personerna som har gjort dem, berättar Lovisa Forsén.

Glädjen i att få vara diktator

Några bord bort i salen sitter Annelinn Christiansen, Olle Eklund och Hanna Tebrand som läser serier, illustration och animation på Skarpnäcks folkhögskola. Där säljer de sina seriealbum, stickers och tryck.

– Det bästa med serieformatet är att det är lågbudget och att man får vara diktator, säger serietecknaren och kompisen Julia Balke som hoppar in i samtalet.

Annelinn Christiansen gillar att ta upp psykologiska teman på ett konkret sätt i sina berättelser. En av hennes serier behandlar temat ätstörningar, men genom att en kaka äter upp huvudkaraktären.

– Serier är lite som att göra en film, men man får styra allt själv! Kläder, miljöer, scenografin...

De är alla överens om att formatet är mångsidigt och att man inte behöver förhålla sig till några konventioner.

– Det är lite som ett kollage, det går att utforma som man vill. Antingen kan man använda sig av klassiska serierutor eller gå mer mot att göra ett fanzine där man blandar in annat, som poesi och fotografier, säger Hanna Tebrand.

Nicolas portabla tryckeri

Någon som jobbar med fanzines är Nicolas Maurice. Han har kopplat samman sin ipad med en omgjord kassaapparat och skriver ut fanzinen på kvittopapper. Besökarna tittar storögt på. Omsorgsfullt viker han det långa, tunna kvittopappret och klistrar fast små utskrivna foton. Texterna är dikter skrivna på hans modersmål franska och på engelska.

Han uppskattar är att kunna skapa fanzinen direkt och kunna sälja dem utan några mellanhänder – och att det är så billigt.

– Det finns mycket frihet i formatet. Jag är inte bunden till ett tryckeris begränsningar. Sen är de lite ömtåliga och inte så beständiga, men det finns något fint med det förgängliga.