Ingen kärlek vid första ögonkastet

Trots att Sara hade varit runt drogen tidigare så är det först vid 17 års ålder som hon testar kokain för första gången. Det visar sig att första gången inte är den världsomvälvande upplevelse som man lärt känna genom filmer. Sara beskriver ruset som kaffe på steroider eller ADHD-medicin.

Det är först när Sara testar kokain i kombination med alkohol som hon förstår att det är hennes grej. När Sara fyller 18 får hon tillgång till sina fondpengar och träffar en kille med egen lägenhet som också vill festa varje helg.

– Redan på måndag så längtade jag efter helgen igen, för då skulle jag köpa kokain och festa igen, berättar Sara.

Vi alla bara tog det tills vi däckade, jag hörde typ råttor i mina väggar.

Men med tiden blev kokainet mer regel än undantag. Vänner till Sara köper in större och större mängder och vid ett tillfälle köper de ett hekto rent kokain. Med tillgång till grossistmängder kokain skulle knarkandet nå nya höjder.

– Vi alla bara tog det tills vi däckade, jag hörde typ råttor i mina väggar, berättar Sara.

Men när Saras förhållande tar slut bestämmer hon sig för att sluta. Det blev för mycket, för snabbt. Sara håller sig kokain-fri i ett halvår, men sen börjar hon på ett nytt jobb där de nya kollegorna knarkar. Tillbaka på ruta ett.

När beroendet blir ett faktum

Sara träffar i samma veva en ny kille som delar hennes dragning till kokainet. Kokainet är ständigt närvarande och till slut börjar de sälja kokain tillsammans för att finansiera sin dyra vana. Det är under denna period som Sara kliver över beroendets tröskel.

– Det var då det eskalerade till vad det är idag. Det var då det sket sig på riktigt, förklarar Sara.

Sara bråkar mycket med sin pojkvän och vid ett tillfälle är det så illa att en granne ringer polisen som på plats beslutar att Sara behöver psykisk vård. Sara hamnar på psykiatriavdelningen på Sankt Görans sjukhus. Efter det får hon åka vård-karusell när hon först flyttas från psykiatriavdelningen till beroendeakuten, för att sedan skickas till beroendeavdelningen på Huddinge sjukhus för att till sist sluta upp på behandlingsenheten.

Det visar sig att behandlingsenheten faktiskt kan erbjuda Sara stöd på hennes villkor, utan några kvävande krav. Sara går på de frivilliga mötena, hon till och med trivs på dem. Under en period känner Sara att hon verkligen finner motivationen att vilja sluta för gott. Men saken med beroendet är att det klappar en på axeln när det går bra och säger “Fan vad bra du är! Du förtjänar en lina”, förklarar Sara.

Sara fortsätter att gå på möten, men motivationen sinar. Hon börjar ta kokain igen och ljuger mer och mer för att upprätthålla bilden av att hon är på bättringsvägen, men viljan att sluta finns inte längre. Sara berättar för sin stödperson att hon vill sluta gå på mötena. Hon ljuger och säger att det går bra och att hon klarar att sluta på egen hand. Men bara två dagar efter det avslutande mötet på beroendeenheten når hon ett nytt lågvattenmärke.

En natt som förändrade allt och ingenting

Sara är ute och festar med några vänner och de bestämmer sig för att åka hem till en av vännernas lägenhet. En sån här kväll är det inte ovanligt att man är uppe till tio på morgonen, förklarar Sara, men under natten börjar hon må dåligt. Hon går och lägger sig på toalettgolvet med sin huvtröja som kudde. Senare under natten vaknar hon liggandes på toalettgolvet av att en vän bankar på dörren och säger, “Du måste komma ut nu, jag måste se så du lever. Ambulansen är här nu”.

Sara är berusad och väldigt förvirrad. Hon kommer bara ihåg att hon mådde illa och gick till toaletten när ambulanspersonalen kommer in i lägenheten. Ambulanspersonalen sätter sig på soffan i vardagsrummet för att kolla Saras blodtryck och puls, men när de frågar Saras vänner vad som har hänt så berättar de en historia som Sara inte alls känner igen.

Saras vänner berättar att de hört en duns från köket, följt av vad som lät som att någon kvävdes. De berättar att de hittat Sara liggandes på golvet med fradga droppandes från munnen i vad som liknade ett epileptiskt anfall.

– Vid det här laget skriker jag att han ljuger, det har inte hänt. Sen sätter jag på mig huvtröjan som jag höll i och då säger ambulanspersonalen “Titta på tröjan du har på dig”, så är det blod överallt. Jag fattade ingenting, liksom vart kommer det ifrån? Det var från min tunga som jag hade bitit sönder.

Sara och hennes vänner lyckas på något sätt övertyga ambulanspersonalen att situationen är under kontroll och efter ett tag åker de.

– Jag måste ha varit jättejobbig så de pallade väl inte med mig, säger Sara och skrattar lite återhållsamt.

Jag önskar att jag kunde ta kokain rekreationellt men det går inte. Jag vill bara vara en normal människa, typ.

Det är först efter att ambulanspersonalen har lämnat lägenheten som allvaret sjunker in på riktigt.

– Det var traumatiskt, jag bara grät och grät. Jag lovade mig själv att inte dricka fram till valborg. Men ändå typ två dagar senare så är jag igång igen och drar ladd och dricker.

Sara tycker att hon har haft tur, att hur illa det än var varit så kunde det ha gått betydligt värre. I Saras huvud är rösten som säger att hon ska sluta med kokain konstant närvarande, men sen vill hon ha kokainet igen och då försvinner de tankarna.

– Jag önskar att jag kunde ta kokain rekreationellt men det går inte. Jag vill bara vara en normal människa, typ.

Sara heter egentligen någonting annat.