"Konst för mig är som terapi"

Precis intill Moderna muséet på Skeppsholmen i Stockholm ligger en orange byggnad som heter Kanonverkstaden. Byggnaden ligger precis vid Mälaren som glittrar lite extra idag. Uppe i ett fönster i byggnaden sitter en tjej med blå hängselbyxor och blickar ut över Nybroviken. Det är utbytesstudenten Mei Oele är i sin konststudio idag.

– Mestadels av min tid spenderar jag här i fönstret. Här hittar jag energi och inspiration, säger Mei.

Mei Oele kommer från Rotterdam i Holland och hon är i Sverige för att plugga fotokonst på Kungliga konsthögskolan i Stockholm i en termin. På övervåningen i Kanonverkstaden visar hon en stor sal som är uppdelad i små bås som är elevernas egna ateljéer. Mei har inrett sitt lilla bås som om det vore hennes hem. På de vita väggarna sitter fotografier av hennes familj och vänner. I taket hänger ljusslingor för att göra det extra mysigt. På ett litet sidobord finns en students nödvändigheter: kaffe, té och pasta.

Tidigt i livet valde Mei att vara lite av en rebell. Efter en tid av psykisk ohälsa, terapi och press från familjen gjorde hon revolt och gick sin egen väg. Redan när Mei var 16 år flyttade hon hemifrån till en annan stad när hon kom in på konstskolan Willem de Kooning Academy mot alla odds.

– Nästan alla sa till mig att jag inte skulle komma in på skolan, däribland min bildlärare i Hollands motsvarande gymnasium. Det är väldigt svårt att komma in och man måste ha en del erfarenhet inom konst. Dessutom var jag mycket yngre än de andra sökande. Det skulle tydligen vara en omöjlighet att komma in som så ung, säger Mei.

Hon berättar att anledningen till att hon valde att plugga konst var att hon visste att det handlade mer om utvecklingen av sig själv snarare än betyg. Konstskolan tänker mer att ”kanske är du redan bra nog”, beskriver Mei.

– Alla projekt jag gör i skolan baseras på någon motgång i mitt liv. Med konsten kan jag ta itu med de motgångarna. Jag har också en väldigt nära relation med lärarna.

Ett alltför klassiskt och vanligt förekommande samhällsfenomen är just att bli pressad till det förväntas av en, av både samhället och närstående. Särskilt när det gäller tonåringar som ska ut i vuxenlivet. I Meis fall var det just det som hände under skolgången.

– Mina föräldrar förväntade sig att jag skulle få bra betyg. Jag ville göra dem stolta så jag satte en hög ribba. I min strävan efter det hade jag inte så mycket socialt liv. Jag hade knappt några vänner.

Meis morföräldrar kom från Indonesien till Holland efter att båda varit krigsfångar under andra världskriget. De jobbade hårt för att komma in det holländska samhället och gav upp sin egen kultur. På så sätt blev de accepterade. Mei berättar att hennes föräldrar, framförallt hennes mamma, har pressat henne hårt för att hon själv växte upp så.

– Man visar inte så mycket känslor inom den indonesiska kulturen har jag lärt mig. Min mamma sa alltid åt mig ”sluta gråt, sätt på dig ett leende och ät upp din mat”. Jag har aldrig sett henne gråta öppet.

Mei tror att hon är en känslosam person eftersom hon inte var tillåten att vara det under sin uppväxt. Det blev som en moteffekt.

– När jag var 14 år upptäckte mina föräldrar att jag hade mått så pass dåligt att de själva började gå i terapi för att ta reda ut vad de skulle göra med mig. De tyckte att min känslighet var ett problem. Nu är blir min relation till dem bättre och bättre. Jag kämpar för att få vara den känslosamma person jag är och gråta hur mycket jag vill. Mina föräldrar gör sitt bästa, skrattar Mei.

Mei har inte bara bevisat att inget är omöjligt så länge man har viljan, hon har också bevisat att åldern inte har någon betydelse. Allt i livet måste inte komma i en viss ordning. Pressen hemifrån gjorde henne självständig och hon bygger gärna bo på egen hand.

– Hade jag inte kommit in i skolan i Sverige hade jag flyttat ut till en stuga i skogen. Jag var på riktigt inställd på det, säger hon.

Känner du att du hade bråttom att bli vuxen snabbare än andra i din ålder?

– Ja, men ibland ångrar jag det.

Varför det?

– För att jag vet inte hur det skulle varit om jag till exempel gick ut och festade i stället för att oroa mig för betyg. Jag vill att saker ska ske snabbt, det är väl det.

Inom fotografi kan man göra allt. Allt handlar bara om själva bilden. I ateljén står tre modeller av gips och nät som ska föreställa berg. Det är Meis senaste projekt som är under process. Inspirationen fick hon av en lärare som stöttade henne när hon var 12 år och ängslig över att inte nå sina mål.

– Han sa: om du vill bestiga de högre bergen så måste du ta dig ner först, sen kan du ta dig upp för de högre bergen. Du kan inte hoppa mellan bergstopparna, berättar hon.

– Folk har alltid sagt till mig att sträva efter större mål. Jag blev riktigt trött på allt bullshit. Jag har redan kommit långt i mitt liv och gör mitt bästa. Jag är liksom bara 19 år så fuck off tänker jag.

Hon säger att hon får utlopp för sina hennes känslor i projekten. Det syns inte alltid men det finns en djup tanke bakom det hon skapar. Hon visar den största modellen av bergen.

– Det här berget är högre än vad jag är, vilket symboliserar ett mål jag aldrig kommer nå. I slutet kanske jag gör ett ”performance art” av det och förstör den. Som att jag förstör ett mål som jag aldrig kommer nå, skrattar hon.