Läget träffar fotografen Ikram Abdulkadir på Kulturhuset i Stockholm för ett samtal om sin konst.

Hon kom upp till Stockholm för att se Beyoncé och har passat på att träffa sina vänner. Efter att ha suttit uppe och kollat på Eurovision är hon rätt trött.

– Jag visste inte att det skulle sluta så sent, säger hon medan vi slår oss ned vid ett bord intill det stora panoramafönstret mot Sergels torg.

Med sig har hon sin resväska och ryggsäck, snart ska hon åka hem

Från Instagram till konstvärlden

Ikram bor och är uppvuxen på Rosengård. Föräldrarna är från Somalia, men hon föddes i Nairobi och kom till Malmö som tvååring. I tvåan på gymnasiet började hon började fota. Då tog hon mest bilder på arkitektur och landskap – men det var inte riktigt hennes grej.

– Jag fattade inte riktigt vad jag försökte fånga. Då var jag väldigt blyg och vågade inte gå fram till folk och ta bilder. Men min lillasyster tog jag en massa bilder på. Så startade jag ett Instagramkonto och la upp dem där. Och sen spårade det ur helt. Nu hänger bilder på henne på Fotografiska. Det är helt sjukt!

På utställningen på Fotografiska hänger bilder från två serier, ”Minns du havet, Abaayo” och ”Vi möts i paradiset”. Det är stora, nostalgifyllda porträtt på hennes nära och kära. En bild på hennes skrattande systrar i lysande vita kläder mot en grönskande bakgrund, täcker en hel vägg. Ikrams blick är nära, kärleksfull och öm.

– Nu kommer jag låta corny... Men jag älskar mina vänner och mina systrar. Jag tar inte bilder på dem bara sådär. Det är verkligen någonting jag känner i stunden som jag vill fånga.

Annars menar Ikram att hon inte har något särskilt budskap med sin konst. Hon fotar människorna hon älskar för att det är roligt.

Ofrivilligt politiserad

Något Ikram har tröttnat på är att få sin konst satt i ett politiskt fack. Hon ger ett par exempel. En person frågade om en bild föreställandes Ikrams syster, där hennes slöja blåst över ansiktet, hade ett politiskt budskap. Den kanske handlade om de franska hijab-lagarna?

– Det är väldigt återkommande. Är det något politiskt? Och man bara... It’s really not. Mina vänner ser ut så. Believe it or not. Svarta kvinnor existerar, utan att gå runt och tänka att allting är en motståndshandling, eller något revolutionärt. Eller någonting.

Ikram berättar om en intervju i DN. Där står det att Ikram säger ”i mina bilder får muslimska kvinnor avbildas på sina egna villkor”. Problemet är att hon aldrig sa så – och heller inte skulle beskriva sina bilder på det sättet.

– Man blir alltid läst som... Not white. Förstår du vad jag menar? Alltid. I alla sammanhang. Och sen muslimsk kvinna. Och sen slöjan. Allt det där…

Bilden är inte längre din när den är tagen

– Allt är väl politiskt på något sätt, I guess, säger Ikram och himlar med ögonen. Men så här, jag har ingen politisk avsikt kring mina bilder. Alls. Ever.

Ikram poängterar att när bilden väl är tagen ligger det inte längre i ens egna händer hur den ska tolkas. Betydelsen hos betraktaren kan man inte styra över.

– Jag tycker det är tråkigt att ta en bild med avsikt att styra betraktarens uppfattning av den. För det går typ inte. Jag tar mina bilder för min egen skull för att jag tycker det är fint. Sen är det kul att andra också tycker det.

Vi avslutar intervjun med att gå ut på Sergels Torg för att ta bilder på intervjuns huvudperson. Det är mitt på dagen och solen strålar – det vill säga, som upplagt för att få hårda skuggor under ögonen. Det blir många bilder innan vi båda blir nöjda.

– Jag gillar mer att stå bakom kameran, säger Ikram.