– Vad är ditt bästa tips på hur man ska göra för att bli bra? frågar hon.
– Det är bara ut och åka. Finns inget annat sätt, svarar expediten.
Michelle har fram tills nu åkt på en bräda hon har fått låna av en kompis, efter en månad av övande kände hon att det var dags att skaffa en egen. Hon kollar på med ett leende när expediten i skejtbutiken sätter ihop hennes nya skateboard.
Vi lämnar butiken och tar oss till Skejtparken i Rålambshovsparken, eller Rålis som den även kallas. Det är gott om skejtare på plats och med sin skateboard under armen passar hon nästan in perfekt bland dem.
Skejtkulturen har historiskt varit normbrytande och har ofta helt struntat i vad samhället säger att man borde göra. Likt många andra subkulturer har skejtkulturen formats av ungdomar som skapade egna sammanhang när de kände att det inte fanns någon plats för de i resten av samhället.
Skejtkulturen har ofta pekat långfinger åt samhällets normer och ideal, men den har inte lyckats undkomma patriarkatet och det syns. Att Michelle är den enda kvinnan i parken är inget som uppmärksammas av de andra åkarna, men Michelle vet att hon sticker ut.
Att börja skejta som 19-årig tjej i en mansdominerad sport är svårt i sig. De flesta i hennes ålder redan har flera års erfarenhet vilket inte gör saken lättare. Hon vet vad anledningen var till att hon inte började åka redan för flera år sedan när hennes intresse först började. Samhällets normer hade satt sin prägel på henne och det är inte något som förvånar henne.
– Det är inte förens nu på senare år som jag har insett att kvinnor också kan. Är det jättesexistisk att säga så? Jag menar mer att man blev uppfostrad till att tänka “män är män och kvinnor är kvinnor”, säger hon.
Hon vet att det tankesättet hindrade henne från att göra något som ansågs vara en “killgrej”. Hon motsatte sig könsrollerna och valde att tillslut strunta i de. Hon tänkte inte låta andras åsikter styra hennes liv. Efter flera år av om och men tog hon steget och började skejta.
– Jag tycker att det är så fel och jag har väl insett på sistone att tjejer kan göra allt om inte mer än vad män kan. Det är klart jag ska börja skejta om jag vill det, säger hon.
Vi stannar upp vid en av poolkanterna och kollar på de andra skejtarna. Bredvid oss står en person som ställer sig på brädan och dyker ner i poolen utan större ansträngning. Michelle följer personen med blicken när den åker fram och tillbaka i poolen, från kant till kant.
– Snart är det där jag. Eller ja, kanske inte jättesnart, säger hon och skrattar.
Vår slutdestinationen är inte skejtparken, vi går vidare och hamnar istället på en mindre gata mellan två höghus. Gatan är tom på folk och det är inte av en slump som hon valt just den här platsen. Michelle har åkt skateboard i över en månad men hon är inte redo att ta sig an skejtpoolarna i parken. Ännu.
– Jag är ju van vid att var bra på saker hahaha. Så jag tycker att det är ganska jobbigt att vara dålig på något och sen behöva bli bra. Men så är det ju med allt egentligen, säger hon och skrattar.
Hon åker längst med gatan och ramlar av brädan när framhjulen fastnar i sprickan mellan två stenplattor. Hon sitter kvar i några sekunder och när hon ställer sig upp och för att hämta brädan som har rullat iväg ser hon nästan nöjd ut.
– Jag blir mer självsäker för varje gång jag ramlar och det är för att jag inser att själva rädslan för att ramla eller göra fel är ju värre än att faktiskt göra det. Jag vågar mer för varje gång och jag kan mer än vad jag tror. Ibland är det bara ens hjärna som hindrar en. Sen kanske det inte är jättekul när man ramlar och faktiskt gör illa sig men det hör till antar jag.
Idag bryr hon sig inte om vad samhället säger att hon som kvinna borde göra och inte. Men hon känner sig inte redo att åka i en skejtpark ännu, inte i dagsljus åtminstone.
– Jag har åkt i en skejtpark men då var det mitt i natten och tomt.
– Det är en mansdominerad sport och som ensam tjej så vill jag inte gå till en skejtpark och få en massa snubbar som kommer fram och säger “hej gumman vill du ha hjälp”, säger hon.
Trots hennes farhågor om att bli förminskad och inte tagen på allvar av manliga skejtare har det aldrig hänt henne när hon har skejtat. Hon tänker ändå vänta med att åka bland andra skejtare tills hon känner sig helt bekväm.
– Det kanske inte kommer hända något sånt men jag vill inte riskera det och det kanske låter jättedumt. Det är väl jag som är överanalyserande och rädd för att bli dömd vilket är så dumt för det är ju skitballt att jag är en 19-årig tjej som försöker lära mig något nytt.
