Det är utsikt över en innergård, luktar vår i luften och hunden Sif ligger bredvid mig. Det är varmt, men solen når inte ända fram till balkongen där vi sitter. Balkongen är tömd på saker, förutom de två stolarna och bordet som vi sitter vid. Snart är det dags för flytt, Felicia och hennes man ska tillbaka till byn där hon växte upp. Felicia är 22 år gammal, gift och har en hund. Ett på många sätt tryggt och lugnt liv. Men i Felicias egna huvud finns inte mycket trygghet.
– Min ångest handlar mycket om att jag tänker på vad folk tycker om mig och att de ska bli arga på mig. Också katastroftankar så som att jag har cancer, eller att mamma har cancer, att vi kommer dö. Mycket såna tankar. En konstant oro som påverkar mitt liv hela tiden, mer än vad jag kanske alltid märker. Man är inte så medveten om det själv eftersom detta är min vardag. Men hade jag satt dig i min hjärna så hade du fått panik. Det hade varit kaos, säger Felicia.
Ångestsjukdomar är den största grenen inom psykisk ohälsa. 20-25 procent av befolkningen drabbas någon gång i livet av en ångestsjukdom. GAD drabbar dubbelt så många kvinnor som män. Ångest i sig är ett svårdefinierat begrepp, det betyder olika saker för olika personer. Ibland kan ångest framkalla en fysisk reaktion. Svårt att andas, tryck över bröstet, rastlöshet och sömnproblem är några exempel. Det kan också bara sitta i huvudet. Nästan alla upplever någon gång i livet något de skulle beskriva som ångest.
Det som utmärker just GAD är att det inte är ångest kopplad till en viss situation eller en viss plats i livet, utan att ångesten är generell. En lågintensiv ständigt närvarande oro för saker som man tror ska inträffa. Oro över saker man ska göra och hur det ska gå. Ofta kan personen förstå intellektuellt att den oroar sig för mycket och i onödan, men det går ändå inte att kontrollera. Felicia berättar varför hon tycker det är jobbigt att åka buss, hon pratar fort och intensivt. Som om hon läste från ett manus i huvudet.
– Jag tänker att bussen ska krascha, att någon kommer komma in med ett vapen och döda oss. Jag tänker att det ska bli bråk, tänk om någon börjar skrika och så är det något jag inte håller med om så vill jag då säga till. Vad säger jag då och hur säger jag det, hur tänker jag då. Igår satt jag på tåget och det tutade, då fick jag panik direkt. Nu kommer tåget krocka, vad ska jag göra då, jag tänker det värsta hela tiden, säger hon.
Felicia var som liten ofta orolig och mådde dåligt i perioder. Hon beskriver att småsaker som att en kompis inte hade sms:at kunde sätta igång katastroftankar. Efter gymnasiet fick Felicia diagnosen depression. Länge trodde hon att det var det som var problemet, att hon var deprimerad och bara behövde bli glad igen, som hon beskriver det. Hon hade då aldrig hört talas om GAD. När hon fick diagnosen några år senare kände hon lättnad.
– Det kändes jätteskönt. Bara lättnad. Jag var så jävla glad att jag fick en diagnos och till slut fattade. Helt plötsligt kunde jag lyssna på poddar, titta på youtubeklipp om GAD och förstå. Många gånger när jag fick ångest så kunde jag tänka att nu är det är GAD som pratar, det är inte jag. Det var så jävla gött att veta att jag inte bara är deprimerad eller ledsen utan anledning.
För Felicia handlar livet mycket om planering. Hon planerar hur hon ska kunna hantera sin oro och ångest. Försöker hela tiden se framåt, vad som kommer bli jobbigt och hur hon ska förbereda sig och hantera det.
– Man kan inte bara slänga en idé på mig och tro att det ska funka. Jag behöver tid att tänka igenom så att det inte blir fel. Man får inte pressa mig.
