Det är högt i tak i danssalen. Speglarna och de stora fönstren göms bakom tunga draperier, men ändå lyckas vårsolen smyga in några strålar. Det finns en bänk, men Heidi föredrar att sitta på golvet. Hon tar av sig de hårda tåspetsskorna och sätter sig med benen i en perfekt lotusställning.

– Jag känner inte att jag har missat något. Det är detta jag vill göra.

Hon är tydlig med att hon har prioriterat efter egna önskemål, men är också medveten om upplevelserna hon offrar för konsten. Medan Stockholmstudenterna tar på sig sina mössor och festar i vårsolen, springer Heidi mellan Kungliga Operan, där hon praktiserar, och repetionerna till skolans vårföreställning.

– Vi festar också när vi är lediga. Det är inte så att vi inte får göra det, men vi måste ha lite gränser kanske. Fast det tycker jag är en fördel, att ha lite gränser.

Det har inte bara varit lätt. Som femtonåring flyttade Heidi till Stockholm för att gå gymnasiet på Svenska Kungliga Balettskolan. Det var tufft att lämna familj och vänner hemma i Finland. Hon fick lära sig att städa, laga mat och besöka Skatteverket på egen hand.

– Jag kunde ju inte ens språket. Det har varit svårt. Speciellt för mina yngre syskon och min bästa vän, och även för mig. Första månaderna hade jag mycket hemlängtan men jag vande mig och det hjälpte att ha långa dagar i skolan som krävde fokus. Men nu när jag åker hem har jag mer repsekt för tiden vi har tillsammans.

Hon är arton, ska strax ta studenten och har precis skrivit kontrakt med Kungliga Operan. Där hoppas hon att få stanna så länge som möjligt. Kontrakten gäller i första hand för ett år i taget, men med lite flyt kan man efter tre år få permanent kontrakt, eller som Heidi utrycker det ”för resten av livet”. Åtminstone för resten av yrkeslivet, som brukar avslutas när kroppen inte orkar mer. För de flesta dansare är det vid fyrtioårsåldern. Heidi ser framför sig att hon, i likhet med många andra, kommer undervisa när karriären är slut.

– Det är ju lite speciellt för balettvärlden i jämförelse med andra yrken, men jag tänker inte så mycket på det. Jag är van. Det är många som redan har jobb när de är sjutton eller yngre. Det är roligt när jag pratar med mina kompisar som nu funderar på var de ska plugga, medan jag är klar och aldrig kommer behöva plugga igen, säger Heidi.

Allt började i Lempälä

Hon gick på en liten dansskola i hemstaden. När hon fyllde tolv var undervisningen inte längre tillfredsställande. Hon ansökte och fick plats på Special education of the Finnish national Ballet School, vilket innebar att hon fick åka till Helsingfors och gå olika intensivkurser ungefär fyra gånger om året. Samtidigt bestämde hon sig. Hon skulle bli professionell balettdansare.

– Då kände jag bara lust, för jag visste inte hur hårt det skulle bli sedan. Eller jag visste det, men man kan ändå inte se det framför sig, säger Heidi.

Hur mycket tid och energi som krävdes gick upp för henne den sista våren i högstadiet. Nästan varje onsdag satte hon sig i bilen och åkte den två timmar långa sträckan till huvudstaden, för att ta en lektion, sedan var det lika långt hem.

– Jag behövde göra det för att få den extra hjälpen. I tillägg fick jag träna jättemycket själv för att kompensera för att jag inte fick så mycket undervisning.

Under Helsinki International Ballet competition 2016 förstod hon på fullt allvar vad hon hade gett sig in på. Tävlingen hålls var fjärde år och består av tre deltävlingar. Det kommer dansare från hela världen för att delta.

– Det var mycket stressigt och nervöst. Jag var typ den yngsta där och från en liten dansskola, så då insåg jag att ”okej, det här är faktiskt inte så lätt”, säger Heidi.

Tillsammans med många av de andra finska dansarna åkte hon ut efter första rundan. De som åkte ut fick ändå stanna hela perioden, delta på masterklasser och jobba med olika lärare.

– Syftet var inte bara att tävla, utan också att visa sig så att folk känner igen ditt ansikte.

Hon påstår att hon egentligen inte brukar tävla så mycket, men jag förstår snabbt att ”inte så mycket” har en egen betydelse i balettvärlden. Vad jag förstår har Heidi tävlat nästan varje år, både i grupp och solo sedan hon var ganska liten. Förutom i år.

– Jag hade repat jättemycket inför Den stora daldansen i Falun, men så blev jag skadad. Jag ville så gärna tävla och jag skulle säkert ha gjort det om inte mina lärare och skolans konstnärliga ledning hade gått in och sagt att de tyckte jag skulle låta bli. Jag litade på deras bedömning, säger Heidi.

Drömmen om huvudrollen

Från hösten kommer hon ingå i det som kallas Corps de ballet, vilket betyder att hon oftast kommer få vara bakgrundsdansare. Heidi hoppas på att även få testa lite solon. Det har redan hänt flera gånger, fast hon än så länge ”bara är praktikant”.

– Det varierar hur mycket de behöver mig på scenen. När jag har varit en suppleant, måste jag lära mig allt material så bra att de kan använda mig och kasta mig in i fall det behövs.

Under höstsäsongen medverkade hon i uppsättningen av Törnrosa. Egentligen hade hon en liten roll som bara skulle gå över scenen, men sedan blev en tjej skadad och en annan blev sjuk. Hon fick ständigt lite mer danstid på scenen och till slut behövde de henne under hela tredje akten.

– Det är ju inte najs att folk blir sjuka, men det kan ju vara bra för andra.

Även om det känns läskigt att säga det högt, är drömmen att dansa huvudrollen. Bland Kungliga Balettens 68 heltidsanställda dansare fins det bara fem kvinnliga premiärdansare.

– Jag vågar inte säga var jag är om två år, jag tänker bara fortsatta jobba och göra mitt bästa. Om man förtjänar det kommer det att hända.