"Fick över sju olika antidepressiva tabletter om dagen"

När Ester sökte vård år 2011 för en ätstörning rekommenderade läkarna snabbt antidepressiva då de trodde att hon var deprimerad. Hennes dåvarande terapeut definierade ätstörningen som psykisk störning och skrev ut tunga preparat. Nu, åtta år senare, visar det sig att hon blivit felbehandlad.

- Jag har egentligen haft samma problem hela livet. Jag har alltid trott att jag var osynlig. Vi vet inte vad som orsakade ätstörningen. När jag nu, efter lång tid, kom till en terapeut som definierade ätstörningen som en beteendestörning fick jag sluta med alla mediciner och börja med terapi. Först då blev jag fri frän ätstörningen.

Ester blev inlagd i flera månader för ätstörningen och matades med tunga preparat flera gånger om dagen. Med blicken i taket pekar hon på varje finger medan hon räknar. Händerna räcker inte till för att namnge alla olika mediciner hon ätit under åren.

- En tid fick jag över sju preparat om dagen. Jag var helt drogad. Men eftersom att jag har en beteendestörning och inte en psykisk störning per se, så hjälpte inte medicinerna. Min farbror som är hjärnläkare fick en chock av att se hur många preparat jag matades med. Men alla preparat var SSRI och serotoninhöjande. Idag vet jag att jag har dopaminbrist men jag fick aldrig medicin för det. De behandlade bara depressionen med fler mediciner, utan att leta efter orsaken till den.

Tappade minnet av elbehandlingar

Efter flera års kamp där inget hjälpte erbjöds Ester att prova ECT, en form av elbehandling som stimulerar hjärnan med hjälp av ström. Vårdguiden menar att patienter ska få stort stöd och få möjlighet att påverka behandlingens gång. Ester fick inte denna möjlighet utan fick alla behandlingar utan att läkarna faktiskt kollade hur det gick, något som strider mot patientlagen. Detta trots att hon var inlagd under perioden då behandlingen pågick på Huddinge sjukhus. Det minns däremot hon ingenting av.

- Det var det enda jag och min familj trodde fanns kvar att prova. Jag minns ingenting från behandlingen eller tiden efter. Det är min familj som har berättat för mig om vad som hände.

En vanlig biverkan av behandlingen är minnesförlust. Men enligt vården ska det endast påverka närminnet och sitta i mellan fyra till sex månader. Det har nu gått över sex månader och Esters minne är inte tillbaka.

- Jag var tvungen att skriva lappar till mig själv, att jag låst dörren och gått på toa. Men jag har också tappat minnet långt tillbaka i tiden. Flera år. Det är som att minnet är en ballong som bara flyger iväg.

Ester upplever att vården inte tar hennes minnesförlust på allvar. Hon illustrerar möten med läkare och terapeuter genom att grimasera och vifta med händerna.

- De viftade bara bort mina symptom och sa att det var en vanlig biverkan och skulle gå över, de tog mig inte på allvar. Jag kan träffa dig och stå och prata, men jag minns inte om vi träffats förut eller om vi känner varandra. Det gör mig rädd och ledsen. Men jag glömmer också andra saker som verkligen bara borde finnas. Häromdagen skulle jag knyta en knop till båten men blev stående helt stilla. Jag mindes inte hur man skulle göra en knut.

Nu väntas en utredning från vårdens sida, hoppas hon. Överläkaren på Huddinge sjukhus lämnade ett meddelande till Esters telefonsvarare om ett möte, då Ester kritiserat sjukhuset för bristen av återkoppling.

- Jag glömde ju såklart bort att ringa tillbaka. Men nu ska vi träffas i veckan. Men det ska bli konstigt att försvara sig mot felbehandling när jag inte minns någonting utav den. Allt jag minns har andra fått visa och berätta för mig.

Mitt i berättandet pausar Ester och börjar skratta. Ögonen blir små i ansiktet när hon skämtsamt berättar om fördelarna med minnesförlust.

- Jag har ju glömt bort alla bråk jag har haft med min sambo, säger hon.

”Terapin har hjälpt mig mer än något annat”

Efter ECT behandlingen började Ester med en form av KBT-terapi (beteendeterapi) som heter Compassion. Den jobbar, till skillnad från vanlig KBT, mycket med självkärlek och om att vara snäll mot sig själv. Det var nu terapeuten menade att Esters ohälsa bör definieras som en beteendestörning och hon blev fri från ätstörningen.

Ester är extremt hjärntrött men vet inte vad som har orsakat vad. Om det är alla mediciner hon fått äta under årens gång eller om det är ECT:n. Men hon är övertygad om att det är vårdens agerande som har orsakat hennes ohälsa.

- Jag är nog egentligen friskare än de flesta, men jag har ätit så många mediciner så länge vilket har gjort mig sjukare.

Ester menar att vården gör fel när de inte utreder psykisk ohälsa ordentligt. Hon erbjöds medicin istället för en ordentlig utredning och terapi, vilket har gjort att hon förlorat åtta år av sitt liv. Trots allt hon utsatts för ser hon ljust på framtiden.

- Terapin har hjälpt mig mer än något annat. Jag har haft samma problem hela mitt liv, att jag har känt mig osynlig hela mitt liv. Med terapeuten jag har nu har jag träffat helt rätt. Det finns en framtid. Jag kan leva. Jag syns igen. Jag är inte rädd på samma sätt längre. Men det har ju inte hjälpt att jag glömmer bort människor. Nu är det minnet som stör mig.

Ester heter egentligen något annat.