En monolog om kaffe, kärlek, död och klimat

Hon hälsar ett sextiotal personer välkommen till kvällens klimatmöte. Det är för mig imponerande hur många namn hon kan och hur många ansikten hon känner igen. Detta efter att endast ha haft kontakt med människorna genom Facebook, eller eventuellt ha träffats vid det första av hennes klimatmöten.

Hon står längst fram i församlingshemmets matsal som Nicolaikyrkan upplåtit för kvällens möte. Med en uppmärksam blick och ett lätt yvigt kroppsspråk presenterar kvällens upplägg och mål.

Hon är Moa Rudsäter, 20 år, hon är någon form av nyfrälst klimataktivist och teaterstudent. Hon bor i Stockholm men kommer från Nyköping.

Jag slås av den höga medelåldern på deltagarna vid mötet. Jag skulle ljuga om jag sa att den är under 40 år. Jag killgissar mig fram till att de under 25 år går att räkna på en hand – möjligtvis två.

Jag funderar på hur det egentligen är, domineras klimatfrågan verkligen, i den grad det vill ge sken av i medier, av barn och unga? Eller står Greta och hennes följeslagare modell för ett luftslott?

Tappra klimatstrejkare

Som många säkert redan vet har Gretas skolstrejkande spridit sig långt ifrån begynnelseplatsen på Mynttorget i anslutning till Riksdagen i vår huvudstad Stockholm.

I Nyköping hittar jag ett gäng strejkande ungdomar, utrustade med varma kläder och plakat. På stadshustrappan - som annars är mest känd som skådeplats av sjungande och tjoande studenter på studentdagen - utanför kommunpolitikernas kontor har de ockuperat sig.

Under dagen strejkar eleverna på stadshustrappan och i eftermiddag har Moa Rudsäter bjudit in politiker, företagare och civilister till ett möte för att gemensamt komma till handling i klimatfrågan.

Nyfrälst klimathjälte gör monolog om kärlek, kaffe och döden

Hon har ett engagemang som får henne att liksom studsa fram som om gravitationen inte fanns för henne. Som om naturlagarna gör ett undantag för bara henne. Det är en typ av engagemang som jag tror dör ut med åldern, jag känner igen det i mig själv, den cyniska pessimisten med misantropiska inslag har tagit över och det sprudlande engagemanget är som bortblåst.

Genom sin facebookgrupp Grön framtid Nyköping, har Moa lyckats samla ihop ett sextiotal personer som alla har gemensamt att vilja komma till handling vad gäller klimatfrågan. För att förtydliga är det ett sextiotal personer fysiskt på plats på mötet men i facebookgruppen finns flera hundra personer.

Moa studerar teater på en teaterskola om dagarna. Hon fick genom det chansen att sätta upp en timmes lång egen monolog. Hon förklarar att monologen kom att handla om miljön och att hon märkte det ordentligt först när hon skrivit klart och rannsakade det färdiga resultatet.

– Jag hade skrivit allt jag kom att tänka på och såg då att oj, allt handlar om klimatet, förklarar Moa och berättar hur hon annars brukar beskriva monologen.

– Den handlar om kärlek, kaffe och döden, säger Moa.

Efter att Moa skrivit färdigt sin monologföreställning läste hon att artikel som ytterligare väcker hennes engagemang för klimatet.

– Jag läste en hemsk, hemsk, pessimistisk artikel. Det finns ju många såna rapporter som inte är så jävla rolig läsning, berättar hon.

Moa förklarar att hon när hon läst artikeln fick hon upp ögonen på ett nytt sätt, ett sätt som hon inte varit med om tidigare.

Det nyvunna engagemanget använder Moa för att starta en grupp på Facebook Grön Framtid Nyköping. Med den gruppen som en bas vill Moa sprida budskapet om vad som måste göras i klimatfrågan för att undvika klimatkatastrofer.

Klimatångesten hon såväl känner igen är inte för henne något nytt. Moa berättar att hon hade klimatångest redan som liten.

– Jag låg på nätterna och var jätterädd att jorden skulle gå under. Jag har varit domedagsrädd hela livet, minns hon.

En av hennes aktioner är det klimatmöte som arrangerats i samband med Nyköpings skolungdomar klimatstrejkar. Två möten har Moa hittills anordnat och hon har bjudit in folk från olika håll och kanter i samhället.

– Alla måste ju med om vi ska lösa klimatfrågan, så det måste rättas till så småningom, säger hon.

Men hur ska man göra det då?

– Bjuda in folk! De är ganska på när man bjuder in dem tycker jag. Att bjuda in och varmt välkomna folk personligen, förklarar hon och konstaterar.

– Jag har ju haft några kvällar när jag sitter och skriver varma välkomsthälsningar, och då kommer dem, säger hon och ler.

Dagens relativa lätthet att nå ut och synas kan vara positivt tror Moa. Men det kan vara lätt att få folk att slappt gilla något eller dela något på sociala medier, men att få folk att engagera sig på riktigt är fortfarande svårt.

– Det är ju lättare att få folk att klicka på gilla-knappen och sprida information, men det finns ju färre eldsjälar, färre som är villiga att agera. Det är ingen aktion i sig att klicka på gilla, säger hon och fortsätter.

– Jag tror att människor kanske har längre till handling i dag än tidigare, tänker Moa.

Vad kan göra att folk väljer att engagera sig?

– Handling skapar handling.

Moa menar att vi som medborgare har ett visst ansvar att upplysa politikerna om att det här är en viktig fråga där det krävs handling, helst i går. Och i och med det lämnar medborgarna över bollen till politikerna som får fatta de beslut som krävs.

– Det ligger ett ansvar på politikerna att fatta radikala och modiga beslut, menar Moa.

Om man antar att den parlamentariska strukturen fungerar relativt okej här i Sverige borde varje människas åsikter (på ett ungefär) finnas representerade i riksdag, regioner och kommuner. Om det då är så att en så väldigt stor del av befolkningen, på riktigt, brydde sig om klimatet hade det inte då sett annorlunda ut bland våra folkvalda?