I Skärholmens idrottshalls korridorer hörs ljudet av plastklubbor och fjäderlätta bandybollar som studsar. Ett lågfrekvent surrande ljud letar sig ut till trapphuset. Det är ingen vanlig innebandyträning som försiggår innanför dörrarna, det är Idrottsföreningen för alla handikappades Elinnebandyträning.

På onsdagar tränar klubbens bästa spelare. 16-åriga Joel Ollas-Mattson har spelat elinnebandy i åtta år. Han har tidigare hållit på med ridning och simning men fastnade för elinnebandy som är en av få sporter i sitt slag.

– Det bästa är att det är en lagsport. Farten och gemenskapen är det viktigaste av allt för mig.

En unik sport

– Sporten är till för de som egentligen har svårt att röra sig, folk som har muskelsjukdomar och svårare CP-skador. Då finns det inte så många andra idrotter som passar, säger Vicki Wendin, 50 år, som är spelare och ledare för klubben.

Med hjälp av den anpassade elstolen kan spelarna ta sig runt planen i upp till 14km/h. För Vicki är det viktigaste med elinnebandy att människor med olika förutsättningar kan idrotta självständigt.

– Många säger, speciellt barnen, att det är en frihetskänsla. De kanske inte kan rulla rullstolen själv eller så får de inte köra permobilen så fort, då sätter man ner dem i den här som går 14 km/h, och så blir det en helt ny grej. För vissa är det enda gången man klarar sig själv utan assistenter.

På hemmaplan

På träningen idag är de fyra spelare som spelar två-mot-två match. Om en vecka är det hemmaturneringen ”Slaget om Stockholm”. Då tar sig lag från runt om i Sverige, men också Norge och Danmark, till Skärholmen. Andra turneringar som hålls är ofta långt borta och transporten av elstolarna kan vara krånglig.

– Det är enda hemmacupen vi har så då är meningen att alla ska få en chans att spela. Ibland när vi far på andra tävlingar har vi uttagningar och så men just här ska alla få vara med.

Elstolarna är både otympliga och ömtåliga. Det är svårt för klubben att få med alla till turneringarna i till exempel Bergen och Gävle. Man behöver även vara försiktig på grund av stolarnas värde.

– Vi får mycket från fonder, riksidrottsförbundet, parasportsförbundet och sponsorer, annars skulle det ju inte gå. En elstol kostar cirka 120 000 kr, berättar Vicki.

Laddar inför turnering

På planen tar sig spelarna fram och tillbaka för att försvara och anfalla då elinnebandy spelas utan målvakt. Trots att det bara är träning är varje mål viktigt.

– Du är visst bra vän med sargen, ropar Joel till Vicki.

IFAH:s lag är vana vid att vinna. Elitlaget har tidigare vunnit flera av de finaste tävlingarna. Även de andra lagen har skördat en del vinster.

– Inte för att vara sådan men det är svårt att räkna hur många gånger jag varit med och vunnit, säger Joel.

Förhoppningarna för Slaget i Stockholm är vinst för alla tre lag. Alla spelare på träningen håller med om att i alla fall elitlaget ska vinna.

– Vårt första lag är ju bäst i Sverige eller bäst av alla lagen. Tar vi de allra bästa i ett lag är vi ostoppbara, säger Vicki.

Slaget om Stockholm

Idrottshallen i Skärholmen har nu två planer och Nordens flaggor uppsatta på väggen. Spelare och åskådare sitter och snackar innan nästa match ska börja.

– Vi vann första matchen med 13–1, utbrister Vicki.

– Nej 12–1, svarar lagkamraten Amanda Sandberg, 31 år.

– Okej då, vi vann i alla fall stort.

Lag Blås andra match för dagen börjar långsamt och motståndarlaget stretar emot. Med ett snabbt anfall rullar dock första bollen in och sen tar det inte slut. Mål för mål rullar in och lag Blå leder med 9–0 med två minuter kvar på klockan. Sen händer det som inte får hända, Vicki placerar bollen i eget mål och matchen tar slut.

– Vem gör ens självmål i sista minuten?

Vicki ber om fem minuter själv för att lugna ner sig innan hon kan fortsätta prata.

Vinnarna

Slaget om Stockholm slutade med att förhandstippade elitlaget från IFAH vann sin division medan de två andra lagen fick nöja sig med brons. Överlag var det en lyckad tävling för hela klubben.

– Det gick riktigt bra, säger Vicki.