Pungspetsekorren upptäcktes först 2013 i Australiens delstat Queensland. Nu kan den snart vara ett minne blott. Det finns bara 250 kvar per art bland de svartsvansade och silverhuvade pungspetsekorrarna.
Utöver klimatförändringarna hotas arten av att hanarna tar kol på sig själva under en två veckors lång parningssäsong. Då parar de sig i uppemot fjorton timmar i streck samtidigt som de försöker hålla fast honorna och skrämma bort andra hanar. Det gör att de producerar så pass mycket testosteron att deras stresshormoner inte får en chans till återhämtning, vilket leder till att deras organ förstörs.
Mot slutet av parningssäsongen är de helt slutkörda. Till slut ramlar de ihop.
- De är helt ärligt som levande döda mot slutet. De är vanligtvis nattaktiva, men jag har sett dem stappla runt på dagen, fortfarande letandes efter en partner, blödandes från olika delar av kroppen och de har tappat sitt hår, säger forskaren Andrew Baker vid Queensland University of Technology.
Hanarna blir inte ens ett år gamla. Honorna lever vanligtvis i två år och får oftast en kull med sex till fjorton ungar. Den korta levnadstiden gör det svårare för att arten att utökas.
- Det är en dubbel tragedi att precis ha upptäckt dem, och vi var så glada över det eftersom det skedde i ett land som Australien där vi förlorat så många däggdjur. Sedan ser vi att de vi väl har upptäckt kan gå förlorade, säger Baker.
Det är ovanligt att djur parar sig så pass intensivt att de dör. En teori till att det sker pungspetsekorren är för att de är insektätande pungdjur och just insekter finns i överflöd under slutet av Australiens vinter. Det är viktigt att ungarna föds inför den perioden, vilket sätter press på hanarna att sprida så många spermier som möjligt under två veckor.
