Ett husdjur dör oftast inte av sig själv utan det är upp till ägaren att ta beslutet om när det är dags. Det är flera olika saker att väga in, när är det rätt tid, finns det någon annan utväg och när är det dags för att djuret ska få en “värdig” död. Rebecka Nyberg fick säga hejdå till sin katt Ottilia i september förra året.
– Någon som inte har varit med om det vet inte hur svårt de är. Utomstående trodde de visste det självklara svaret men de har inte samma band till djuret. Att stå där i valet och kvalet. Jag vågade inte säga vad jag själv tyckte till vissa, berättar Rebecka.
Många gånger kan det finnas flera olika åsikter om när det är dags, som för Rebecka. Hennes mamma och syster hade olika tankar om vad som var bäst för Ottilia. Det är ett stort beslut att ta för vem som helst men kanske ännu lite svårare för en 20-åring.
Ottilia såg ut som en bondkatt, en sådan där vanlig brungrå katt. Hon var social, skulle alltid vara där Rebecka var och helst i hennes famn.
– Hon kom när jag ropade och om jag gjorde pussmun så tryckte hon sin panna mot mig. När jag pratade med henne så pratade hon tillbaka med sina egna ljud.
Symptom som kryper fram
Därför märktes det på Ottilias personlighet att något var fel. Det började med att hon blev smalare och smalare, till sist gick det att hålla om hennes mage med en hand. Även om mat alltid fanns tillgängligt och hon åt och åt så gick hon inte upp i vikt. Sedan började hon allt mer dra sig undan och efter ett tag kissa på sig.
– Jag försökte förneka och tänka att det bara var en period men hon blev bara mer och mer skygg. Till slut bokade jag en tid för avlivning och det jobbiga var att man inte får en tid imorgon utan man måste vänta. Jag fick vänta lite över en vecka.
Ottilia hade problem med njurarna som har en livsviktig funktion i kroppen. Det renar och avlägsnar avfallsprodukter i blodet bland annat. Det är en sjukdom som främst är vanlig bland äldre katter men drabbade tyvärr Ottilia vid bara fem års ålder. Rebecka spenderade sista tiden med henne i famnen och grät.
– Jag ville ge henne all kärlek och mysa. Jag försökte göra den sista tiden glad och njuta men det är svårt när man hela tiden vet att det kan vara sista gången man gör vissa saker.
Ett fint avslut
Men trots allt det jobbiga uppskattade Rebecka att det fanns möjligheten att avliva.
– Jag tyckte ändå det var skönt att veta att sättet man gör det på är avslappnande och bra. De lider inte och får somna in. Det går lugnt fram och att jag vet att det inte är någon fara, säger Rebecka.
Hundar och katter avlivas på ungefär samma sätt. De får först en spruta med lugnande och smärtstillande medel som börjar verka efter 5-10 minuter. När djuret sover får det en överdos av sömnmedel. Det ska inte göra ont eller känns obehagligt utan djuret går smärtfritt in i en djup koma innan hjärtat slutar att slå.
– Efter var det så konstigt. Det var tomt men jag fick tröst av min andra katt. Jag lät det på något sätt bara vara och jag har satt upp en bild på henne på mitt jobb så jag ser henne varje dag.
Enligt jordbruksverket finns det just nu 678 596 hundägare registrerade. För katter finns inget krav för registrering men 2017 visade en undersökning gjord av Novus att 20% av de 4500 tillfrågade hushållen hade katt. Det betyder en hel del människor som måste ha både mod och tillräckligt med kunskap för att veta när det är dags att låta sitt husdjur somna in.
– Jag tycker att det skulle vara bra om man pratar mer om det. Just eftersom så många går igenom det. Det är lätt att känna att folk kanske tycker att man är överdriven som är så ledsen över ett djur. Men det är ju någon som man träffat varje dag och haft väldigt nära, säger Rebecka.
Men Rebecka tycker absolut att det är värt att ha sina katter. Det är flera år av fina stunder som inte får stoppas av något som drabbar oss alla, tycker hon.
