Utanför ryska ambassaden, numera Fria Ukrainas plats, samlas demonstranter varje onsdag. Det har de gjort i över ett år och så även denna onsdag.

Demonstranterna är utspridda med ett försiktigt avstånd till varandra. Framför massan, insvept i en blågul flagga, står Alyona Sylchuk.

Det som hjälpte var att pappa sa att han äntligen kunde sova igen.

Alyona Sylchuk har idag bott i Stockholm i över ett år. Men att lämna Ukraina var inte ett beslut som fattades lättvindigt. Hon, precis som många andra ukrainare, ville stanna och hjälpa till på plats.

Hon hade inte ens tänkt tanken på att fly förrän kärnkraftverket i Zaporizjzja fattade eld tio dagar efter krigsutbrottet.

– Varje dag är det något läskigt som händer, och nästa dag är det något ännu läskigare. Min systers barn var bara två och sex år gamla. Vi visste inte vad som skulle hända men vi visste att vi måste sätta dem i säkerhet, säger Alyona.

Läget i Ukraina var spänt redan innan krigsutbrottet. Alyona hade lämnat Kiev för att vara med sina föräldrar i Lutsk när invasionen inträffade. Trots det var beskedet om kriget chockartat.

– Jag trodde hela tiden att vi människor lärde oss från historien, från böcker, från filmer och att ingen skulle vilja starta krig igen. I själva verket var våra liv inte värda någonting – det är obehagligt.

Hon och systern med familj korsade gränsen till Polen. Deras föräldrar stannade i Lutsk. Systern flyttade till Spanien och Alyona hamnade på Fridhemsplan i Stockholm.

Dagen hon lämnade Ukraina beskriver hon som en av de svåraste dagarna i hennes liv.

– Det som hjälpte var att pappa sa att han äntligen kunde sova igen, säger hon.

Att sjunga ihop hjälper.

– Mina dagar börjar fortfarande med att jag läser nyheterna och kollar Telegram, säger Alyona.

Hon försöker gå på alla demonstrationer hon kan. Varje måndag, onsdag och söndag arrangeras olika demonstrationer runt om i Stockholm.

– Däremellan försöker jag bara leva ett normalt liv. Läsa något och promenera – mycket.

Det var på en demonstration i Stockholm hon hörde nationalsången spelas upp på en högtalare. Efter demonstrationen frågade hon arrangören om hon själv fick sjunga den i stället.

– Jag hade sjungit den en gång förut i Ukraina så jag visste att jag kunde, säger Alyona.

Tillsammans med två elever från Kungliga musikhögskolan sjöng hon Sjtje ne vmerla Ukraina (Ännu lever Ukraina). Det var även första gången hon träffade andra ukrainare i Sverige.

Det var i mars 2022 och sedan dess har hon sjungit nationalsången över 50 gånger.

– Texten är väldigt stark och i början var det svårt att inte börja gråta när jag sjöng. Den börjar med “Ukraina har inte dött än” och i refrängen sjunger vi att vi kommer ge våra liv för vår frihet. Det blir väldigt känslosamt när man vet att folk gör det varje dag.

Alyona berättar att sången var, och fortfarande är, ett sätt för henne att bidra och visa sitt stöd. Men också ett sätt att dela sina känslor, sina upplevelser och sin sorg.

– Att läsa nyheterna kan bli ensamt. Dessutom är ukrainarna ett sjungande folk – det är vår kultur. Jag visste att folk skulle vilja sjunga, och att sjunga ihop hjälper.

Förut oroade jag mig för onödiga saker, nu oroar jag mig för raketer.

På de mest konkreta sätten har livet förändrats: Vissa har behövt lämna allt bakom sig, andra finns inte längre i livet. Men även på mer diffusa sätt har kriget satt sina spår.

– Jag jobbade fem år på ett jobb som gjorde mig olycklig. Sen förstår man att livet är kort. Jag vill leva varje dag och spendera mer tid med familj och vänner medan jag kan. Förut oroade jag mig för så onödiga saker, nu oroar jag mig för raketer.